Kära medlemmar i Lars Gullin Sällskapet

Den 8 mars hade Sällskapet årsmöte på Fasching. Efter årsmötet gavs en konsert ”Hommage à Gullin” med Fredrik Ljungkvist – mottagare av 2020 års Gullinpris. Priset skulle som vanligt delas ut i samband med konserterna i Sanda kyrka på Gotland i början av juli. Men någon vecka efter årsmötet bröt coronaviruset ut i Sverige med de allvarliga konsekvenser som detta har medfört för oss alla. Kultursektorn har drabbats hårt bland annat genom att allt i konsertväg har ställts in. Vi hoppas att musikevenemang – även om det blir med begränsningar – kommer igång snart.

Älskare av Gullins musik får till dess fortsätta att ”hemmalyssna” på egna Gullinskivor och på Spotify och Youtube. Men mycket Gullinrelaterat har hänt som nya skivor och boken om Georg Riedel.

Vi i styrelsen kom överens om att skriva några rader om vad vi lyssnat på och läst under det senaste halvåret. Raderna blev många och några mycket personliga men vi hoppas att du hittar något intressant för dig.

Torbjörn Sundquist, styrelseledamot/kassör

”Jag vill uppmärksamma en helt ny tolkning av Dannys Dream som finns på Amanda Ginsburgs med trio (CD och LP) ”I det lilla händer det mesta”. Där sjunger hon tillsammans med Sofie Sörman Dannys Dröm kompad av bas med ny text av Amanda. På plattan som fått strålande recensioner medverkar Fredrik Lindborg och Karin Hammar på varsitt nummer. Den är verkligen värd att lyssna på.”

Sören Berggren, styrelseledamot/sekreterare

”Fredrik Lindborg har hittat egna infallsområden på Gullins musik som både lyfter fram, svänger och glädjer. Han ger med sitt band konserter – senast i september på Fasching. Med skivan ”A Swedish Portrait” hyllar han Gullin. Trion Lindborg, Daniel Fredriksson och Martin Sjöstedt kompletteras med en stråkkvartett. Fjorton låtar med många nya grepp. Rekommenderas.”

Roger Bergner styrelseledamot

Eva Sjöstrand spelade en lördagsmorgon i P2 ”Late Summer” med Lee Konitz och Gullin.  Låten och att Konitz avled i våras inspirerade mig till att skriva om deras skivinspelningar tillsammans. Här är en kortfattad guide. Du hittar den också på vår hemsida www.gullin.net

Saxofonisten och kompositören Lee Konitz (1927-2020) avled i våras, den 15 april, av lunginflammation efter att ha testats positiv för covid-19. En central musiker och stilbildare i jazzen gick därmed ur tiden.

Konitz besökte Sverige tidigt, redan hösten 1951 och spelade på Konserthuset i Stockholm. Konserten spelades in och gavs långt senare ut på lp, Lee Konitz in Sweden 1951/53 (Dragon DRLP 18). Vid det tillfället medverkade inte Lars Gullin, men han träffade Konitz och de spelade tillsammans. Om besöket i Sverige har Konitz sagt:

”När jag kom till Sverige 1951, så träffade jag flera fina musikanter. Särskilt Lars Gullin gjorde ett starkt intryck, och jag var mycket glad åt att få tillfälle att spela med honom.” (Ur Jazz Amour Affair, Svensk Musik, 1986).

Uppenbart var de båda på samma musikaliska våglängd och den stora beundran var ömsesidig. Cool- och västjazz liksom Tristano-skolan låg i tiden och svensk jazz började även uppmärksammas i USA med bland annat inspelningar av Bengt Hallberg.

Det skulle dock dröja ett par år, i samband med att Stan Kenton besökte Sverige i augusti 1953, innan det framsynta skivbolaget Metronome passade på att spela in två nummer i studio i Stockholm med Konitz, Gullin och medlemmar ur Kentons orkester. Originalkompositionerna av Gullin, Dedicated to Lee och Late date gavs ut på en samlings ep: Americans in Sweden (Metronome MEP 63). Låtarna samt en alternativtagning av Dedicated to Lee finns återutgivna på cd, Lars Gullin 1953 vol.2 `Modern Sounds´ (Dragon DRCD 234). En ”tillägnan” som blev färdig precis före inspelningen.

I januari 1956 gjordes ett flertal inspelningar med Konitz och Gullin på olika håll i Tyskland. Under ledning av den tyska tenorsaxofonisten Hans Koller och hans ”New Jazz Stars” från en NDR konsert i Hamburg finns två låtar utgivna på cd: Lover man och Ablution, Lars Gullin i Germany, 1955, 1956 and 1959, vol.2 (Anagram CD 5).

Samma orkester spelar i Freiburg in låtarna Zoot och Lover man, utgivna på ovan nämnda cd samt på Lars Gullin in Germany 1955 and 1956, vol.1 (Anagram CD 2).

Därefter görs en konsert med gitarristen Attila Zoller i Köln och från det tillfället finns en låt utgiven, Broadway (Anagram CD 2). Från Köln med Hans Koller´s New Jazz Stars finns också ett antal inspelningar som ursprungligen kom ut på tre ep-skivor i Italien på märket Carisch. Några av dessa finns utgivna på nämnda Anagram cd:s, en utmärkt version av Gullins Late summer med ett fint solo av Konitz. Från Stuttgart finns inspelningar gjorda med Erwin Lehns orkester respektive Horst Jankowskis trio också utgivna av Anagram.  Samtliga Carisch-inspelningar finns dock återutgivna på en annan cd: Lee Konitz Featuring Lars Gullin, Bobby Jaspar & Hans Koller ‎– Lee Konitz In Europe ’56 – Paris (Unreleased) And Köln Sessions (Fresh Sound Records ‎– FSRCD 925)

Det är påfallande vilken betydelse Konitz och Gullin hade musikaliskt i dessa centraleuropeiska sammanhang, som inspiration och förlösare och man påminns om den framskjutna roll som svensk jazz hade tack vare Gullins unika musik på 50-talet.

Det skulle dröja till 1973 innan Konitz och Gullin möttes igen i en studio. Producenten och den nära Gullin-vännen Gunnar Lindqvist samlade, förutom Konitz och Gullin, som då spelade piano, musikerna: Bernt Rosengren, Red Mitchell och Island Östlund i EMI:s studio för att spela in skivan Like Grass(EMI), som först kom ut på en lp för att sedan återutges på cd. Lee Konitz medverkar på två nummer The Carousel och Blue mail, där han får ett stort solistiskt utrymme i den förstnämnda. Musiken känns mycket ”här och nu” tack vare Rosengrens spel men också det faktum att både Konitz och Gullin var musiker ständigt på väg och som inte vilade på gamla lagrar.

Detta blev den sista skivinspelning som de två gjorde tillsammans.

Kommentar: Några av de nämnda cd-skivorna kan tyvärr vara svåra att hitta och är dessutom utgångna ur sortimentet. Dock går de flesta och många andra att hitta på andrahandsmarknaden och en bra site för skivor är Discogs https://www.discogs.com/

Staffan Nyström, nyinvald styrelseledamot, tidigare revisor i Sällskapet.

Som numera” 70 plussare” kom jag som 10–11-åring första gången i kontakt med Lars Gullins musik i skiftet 1950/60 via min pappas grammofonskivor, ofta jazz på 78- och EP 45- varv.

Gullin uppfattar jag som en musikant med ett mycket personligt uttryck både i kompositioner och sitt barytonspel, där han bland annat ofta spelar ganska högt i barytonregistret. Jag har väl också särskilt fäst mig vid hans kompositioner och improviserande i mer balladinriktad musik. Personligen dras jag gärna till ”mollbetonad” musik som också ofta finns hos Lars Gullin. ”Nordisk ton, Vemod, Vacker, Romantisk…  Ja han fick ju på tiden det begav sig av svenska kritiker nedsättande höra att han spelade ”fäbodjazz”.

Detta var väl några år tidigare än när Jan Johansson sålde stora upplagor av sin ”Jazz på Svenska” tolkningar av befintliga folkmelodier.

I flera av Lars ballader finns som sagt en nordisk ton såväl i själva melodierna som i ”doften” ur hans underbara barytonspel.

Ballader som till exempel Silhouette, Dannys Dream, Ma och Prima Vera, är också oerhört vackra melodistycken. När Gullin improviserar i några av de bästa inspelningsversionerna av dessa, får han också i mitt tycke fram ett sorts ”berättande” i sitt spel/uttryck som för mig är enastående fint. Detta spel får han också fram i exempelvis balladinfluerad musik av andra kompositörer som i ”I fall in love to easily, Summertime” med flera.

Jag spelar själv som amatörmusiker understundom och emedan jazz i kyrkorummet, (i det sammanhanget bas) där vi som kontemplativa stycken kan spela tex Prima Vera eller Dannys Dream som i dessa sammanhang får en koral karaktär!

Jan Levander, styrelseledamot, musiker

”Mitt förhållande till Lars Gullins musik är kanske lite mer påtagligt och konkret än hos de flesta diggarna. Faktum är ju att utan Lars hade allt varit väldigt annorlunda för mig. Hade jag ens spelat jazz?

Vid 10 års ålder, 1969, började jag i Mariaskolans musikklasser. Adolf Fredriks södra filial. Hit kom elever från de södra delarna i Storstockholm som lyckats kvala in.

Det var en stor och viktig vändning för mig, att träffa likasinnade. I juni tidigare det året hade jag haft min första offentliga spelning med mitt ”The three men (of Skärholmen)”. Det i parantes tillagt av en journalist vid namn ”Adrup”. Recensionen började med: ”Äntligen har vi i våra kvarter fått skåda ett stjärnskott!”

Det var dags att dra vidare. I Mariaskolan i fjärde klass, så var det en pojke från Fagersjö som snabbt blev min bäste vän. Vi var oskiljaktiga och använde nästan all vår fritid till att jamma, skriva låtar, spela in dom på band. Jag kommer ihåg ett sportlov på vårt landställe i Sörmland då vi satt hela den tid min pappa inte slängde ut oss i solen, och skrev låtar och spelade in. På den veckan fick vi ihop material som skulle räckt till tre LP-skivor. Vi kände oss som några Lennon-McCartney där vi satt på kammaren med vår Beatles-inspirerade musik. Det var nog vår kreativaste vecka i livet. Vi var väl 11-12 år, jag och Peter Gullin. Vår musikaliska och humorfyllda vänskap skulle bestå skoltiden ut.

Vår musik utvecklades med tiden, och Peter var den mest drivande åt jazzhållet, med en period med mycket egensinnig ”fusion” däremellan. Nu var vi uppe i högstadiet, och tidvis var det nästan som att jag bodde hemma hos Peters familj, mamma Berit, systrarna Gabriella och Sana. Pappan sågs inte till, och jag förstod att de var skilda. Vi brukade lyssna på jazzskivor där, som Peter tog fram. Det visade sig då att hans pappa var Jazzmusiker, och jag kommer tydligt ihåg första gången vi spelade ”The artistry of Lars Gullin” på den gamla Lencon. Och särskilt kommer jag ihåg hur låten ”Aesthetic Lady” gjorde ett livsavgörande intryck på mig. Jag hade dittills aldrig hört någon musik som så direkt gick rakt in i hjärtat.

Efter årskurs 9 bytte jag skola, men vi behöll fortfarande kontakten och vi hade ett jazzband. En septett, där bland annat Gabriella var med på flöjt och sång. Vi spelade standards, Gullin-låtar, både Lars och Peters. Bland annat ”Decent eyes”, ”Subway”, ”I’ve seen” mm. Vi spelade mest på skolor men även i föreningslokaler etc.

En dag sa Peter att ”Farsan har dött”. Det blev aldrig att jag träffade Lars, även om det var nära vid ett tillfälle då han var uppe i Stockholm för att träffa Peter och de andra barnen. Annars bodde han någonstans i södra Sverige tydligen. Han blev som någon slags musikalisk ande som svävade över oss. Nästan overklig. 4 år senare dog även Berit, och kvar fanns tre vilsna barn och en hund, som bodde ensamma på Gotlandsgatan just. Allt skingrades vid den här tiden. Peter var redan etablerad jazzmusiker, till en början i Bernt Rosengrens storband, men vi hängde fortfarande tillsammans i Stockholms uteliv. Själv gick jag vägen genom Musikhögskolan i början av 80-talet innan jag blev etablerad musiker. Peter var så enormt begåvad. När jag nu till exempel hör de privata pianoinspelningar som finns med Lars, så är jag genast tillbaka i lägenheten på Gotlandsgatan, och Peter sitter och mejslar ut Gullinska ”mellanstämmor” och själfyllda melodier. Han tog verkligen stafettpinnen vid den här tiden. Och folk i branschen var ju överlyckliga nu, efter Lars död. Det finns en till! ”Spelar som pappa” stod det i tidningarna. Till slut blev det där ett ok för Peter, och han sökte sig egna vägar. Och nu var han plötsligt inte intressant längre.

Jag hade några jazzband på 80-talet, och min första oktett är klart inspirerad av Lars musik. Men det var likadant för mig. Jag sökte andra musikaliska riktningar, och Peter och jag tappade kontakten.

Efter det sågs vi bara tre gånger innan Peter tragiskt dog 2003.

En gång när jag spelade med min oktett på Katalin i Uppsala i början av 90-talet så var Peter i publiken, och han var väldigt begeistrad över vår musik och de låtar jag skriver. Det betydde mycket för mig att efter så lång tid få ett så hjärtligt berömmande från Peter. Jag hälsade på honom en gång i Uppsala och fick då träffa hans lilla dotter.

Nästa gång, 2003, som blev den sista, var när jag bodde i Björkvik nära Nyköping, och Peter var där och spelade med ett lokalt band, en oktett, de gamla Gullinlåtarna bland annat. Det var fint att höra honom, och vi hade det jättetrevligt. Vi bestämde att han skulle komma och hälsa på oss snart, kanske lira lite som i gamla dar. Men strax efter var han borta.

2008 skulle Lars Gullin fyllt 80 år, och jag satte då ihop en oktett i Sörmland och samlade ihop det material jag hade fått från det fantastiska visarkivet i Stockholm och vi gjorde en liten Sörmlandsturné. Innan dess hade jag inte spelat eller lyssnat på Gullins musik sedan början på 80-talet. Ett glapp på nästan 30 år. Nu drabbar musiken mig i en andra stor våg, och har inte släppt taget sen dess. Det har fördjupats, och jag har börjat analysera musiken som en annan musikvetare. Då, 2008, fick jag också i uppdrag av Bohuslän big band, som jag jobbar mycket med, att arrangera Gullinmusik, och framföra den. Det ledde i mitt sökande efter rättigheter, att jag fick kontakt via telefon med Majlis, som jag ju hörde talas om på 70-talet. Majlis verkar vara en mycket älskvärd person, och jag förstod då att Lars hade fått en fin sista tid i livet.

Tiden går fort, det har hunnit bli 90-årsjubileum, då jag också tog initiativ och gjorde ett projekt med Östgötabandet. Några av er kanske var på Fasching när vi spelade där förra året. 

Nu är det lite spännande för mig, jag ska försöka bidra med några analyser av Gullinlåtar (bland annat just ” Aesthetic Lady”) i Jan Bruérs kommande bok om Lars Gullin. Det känns stort! 

Jag känner på mig att pysslet med den här musiken kommer att vara med mig hädanefter, och man hittar alltid nya intressanta och oupptäckta pärlor. För Lars Gullins musik är, tycker jag, mycket större och viktigare än vad gemene musikmänniska har någon aning om. Och vi har en mission i Gullinsällskapet att ge dessa hungrande massor en chans att upptäcka det!

Som sagt, tiden går fort. Dags att börja planera det stora 100-årsjubiléet!”

Lars-Olof Naessén, ordförande

”En nyutgiven bok: Georg Riedel Jazzmusiker och Kompositör

Musik i samband med examensfirande har nog många varit med om, men att ha Lars Gullin spelandes Studentsången – och kanske också någon annan låt – på lastbilsflaket vid hemtransporten efter studentexamen, är det nog bara Georg Riedel som fått vara med om. Dagen efter skulle nämligen Lars Gullins kvintett påbörja sin folkparksturné med Georg Riedel som basist.

Detta var år 1953 och Georg Riedel och Lars Gullin kom sedan att spela mycket tillsammans. Bland annat på den klassiska inspelningen av Dannys dream som resulterade i den första Gyllene skivan 1954.

Om detta och mycket annat intressant kan man läsa i den nyutgivna boken ”Georg Riedel – jazzmusiker och kompositör”. Boken innehåller viktiga fakta och upplysningar uppblandat med anekdoter och episoder och den är välskriven. Den bör läsas av alla musikintresserade.

Avsnittet ”Med jazzen som bas”, som är den dominerande delen av boken, är skrivet av Jan Bruér välkänd för Lars Gullin Sällskapet och kanske vår främste kännare av Lars Gullin och hans musik. Övriga avsnitt är ”Jazzbasisten som komponerar för barn” av Gunnel Fagius, ”Den judiska kyrkomusikern” med Sofia Lilly Jönsson som författare och Martin Nyström har skrivit ”Att komponera nya världar”. Boken som är utgiven av Bo Ejebys förlag är vackert formgiven och

innehåller många intressanta bilder. CD-skivor ingår med illustrativa exempel på Georg Riedels musik.

Boken beskriver Georg Riedels liv som jazzmusiker och ger mängder av intressanta inblickar i den svenska och internationella jazzscenen från 1950-talet och fram till våra dagar. För den Gullinintresserade är boken synnerligen värdefull eftersom de båda spelade så mycket tillsammans och Georg Riedel konstaterar att Lars Gullin var en läromästare. ”I efterhand har jag insett vilken tur jag hade att i början av min karriär ha fått spela så pass mycket med Lars Gullin”… ”Så fort han fann ett piano satte han sig och spelade sina kompositioner och gjorde nya stycken. Jag ställde mig bredvid och studerade vad han gjorde, hur han lade ackord och mellanstämmor. Det var mycket lärorikt och inspirerande.”

Förlaget planerar att ge ut en bok om Lars Gullin med Jan Bruér som författare något som vi i Lars Gullin Sällskapet verkligen ser fram mot.”