Lars Gullin och Lee Konitz

Av Roger Bergner

Eva Sjöstrand spelade en lördagsmorgon i P2 ”Late Summer” med Lee Konitz och Gullin.  Låten och att Konitz avled i våras inspirerade mig till att skriva om deras skivinspelningar tillsammans. Här är en kortfattad guide.

Saxofonisten och kompositören Lee Konitz (1927-2020) avled i våras, den 15 april, av lunginflammation efter att ha testats positiv för covid-19. En central musiker och stilbildare i jazzen gick därmed ur tiden.

Konitz besökte Sverige tidigt, redan hösten 1951 och spelade på Konserthuset i Stockholm. Konserten spelades in och gavs långt senare ut på lp, Lee Konitz in Sweden 1951/53 (Dragon DRLP 18). Vid det tillfället medverkade inte Lars Gullin, men han träffade Konitz och de spelade tillsammans. Om besöket i Sverige har Konitz sagt:

”När jag kom till Sverige 1951, så träffade jag flera fina musikanter. Särskilt Lars Gullin gjorde ett starkt intryck, och jag var mycket glad åt att få tillfälle att spela med honom.” (Ur Jazz Amour Affair, Svensk Musik, 1986).

Uppenbart var de båda på samma musikaliska våglängd och den stora beundran var ömsesidig. Cool- och västjazz liksom Tristano-skolan låg i tiden och svensk jazz började även uppmärksammas i USA med bland annat inspelningar av Bengt Hallberg.

Det skulle dock dröja ett par år, i samband med att Stan Kenton besökte Sverige i augusti 1953, innan det framsynta skivbolaget Metronome passade på att spela in två nummer i studio i Stockholm med Konitz, Gullin och medlemmar ur Kentons orkester. Originalkompositionerna av Gullin, Dedicated to Lee och Late date gavs ut på en samlings ep: Americans in Sweden (Metronome MEP 63). Låtarna samt en alternativtagning av Dedicated to Lee finns återutgivna på cd, Lars Gullin 1953 vol.2 `Modern Sounds´ (Dragon DRCD 234). En ”tillägnan” som blev färdig precis före inspelningen.

I januari 1956 gjordes ett flertal inspelningar med Konitz och Gullin på olika håll i Tyskland. Under ledning av den tyska tenorsaxofonisten Hans Koller och hans ”New Jazz Stars” från en NDR konsert i Hamburg finns två låtar utgivna på cd: Lover man och Ablution, Lars Gullin i Germany, 1955, 1956 and 1959, vol.2 (Anagram CD 5).

Samma orkester spelar i Freiburg in låtarna Zoot och Lover man, utgivna på ovan nämnda cd samt på Lars Gullin in Germany 1955 and 1956, vol.1 (Anagram CD 2).

Därefter görs en konsert med gitarristen Attila Zoller i Köln och från det tillfället finns en låt utgiven, Broadway (Anagram CD 2). Från Köln med Hans Koller´s New Jazz Stars finns också ett antal inspelningar som ursprungligen kom ut på tre ep-skivor i Italien på märket Carisch. Några av dessa finns utgivna på nämnda Anagram cd:s, en utmärkt version av Gullins Late summer med ett fint solo av Konitz. Från Stuttgart finns inspelningar gjorda med Erwin Lehns orkester respektive Horst Jankowskis trio också utgivna av Anagram.  Samtliga Carisch-inspelningar finns dock återutgivna på en annan cd: Lee Konitz Featuring Lars Gullin, Bobby Jaspar & Hans Koller ‎– Lee Konitz In Europe ’56 – Paris (Unreleased) And Köln Sessions (Fresh Sound Records ‎– FSRCD 925)

Det är påfallande vilken betydelse Konitz och Gullin hade musikaliskt i dessa centraleuropeiska sammanhang, som inspiration och förlösare och man påminns om den framskjutna roll som svensk jazz hade tack vare Gullins unika musik på 50-talet.

Det skulle dröja tills 1973 innan Konitz och Gullin möttes igen i en studio. Producenten och den nära Gullin-vännen Gunnar Lindqvist samlade, förutom Konitz och Gullin, som då spelade piano, musikerna: Bernt Rosengren, Red Mitchell och Island Östlund i EMI:s studio för att spela in skivan Like Grass(EMI), som först kom ut på en lp för att sedan återutges på cd. Lee Konitz medverkar på två nummer The Carousel och Blue mail, där han får ett stort solistiskt utrymme i den förstnämnda. Musiken känns mycket ”här och nu” tack vare Rosengrens spel men också det faktum att både Konitz och Gullin var musiker ständigt på väg och som inte vilade på gamla lagrar.

Detta blev den sista skivinspelning som de två gjorde tillsammans.

Kommentar: Några av de nämnda cd-skivorna kan tyvärr vara svåra att hitta och är dessutom utgångna ur sortimentet. Dock går de flesta och många andra att hitta på andrahandsmarknaden och en bra site för skivor är Discogs https://www.discogs.com/

Jag drabbades av Gullin

Vid ett jam i min hemstad Piteå, tidigt sextiotal. Någon hade tagit med ett antal  s k tryckarr. Där fanns en del av Theselius, Carl-Henrik Norin m fl, men framför allt ”Fedja” av Gullin. När vi spelade denna fick jag ståpäls. Tänk att man kan skriva så. Och efter det är jag mig inte riktigt lik….

Annars lyssnar jag och spelar allt möjligt. Som altsaxofonist växte jag upp med Parker och Cannonball, men inte minst Dompan som jag beundrar mycket. Gullin tar ju fram det svenska och har på så sätt bildat skola för andra, t ex Nils Lindberg och det finns idag en grupp som leds av Peter Knutsen (vill jag minnas) som helt spelar i svensk stil, dock inte ren Gullinmusik. Själv skaffade jag boken som satts samman av Lars Sjösten och Gunnar Lindqvist: The music of Lars Gullin – 75 compositions. En verklig bibel för oss Gullinälskare. Detta är en remarkabel kulturell insats från Lars och Gunnar. Här får man tränga in på djupet i harmonisering och melodiering och då blir mästerskapet så tydligt.

Vid våra Gullin-konserter i Växjö med omnejd är det jag som presenterar låtarna och passar då på att berätta sådant som kan vara nyttigt att veta om Lars Gullin. Jag brukar då inleda med att säga att han är vår genom tiderna främste jazzmusiker om man som kriterier har 1. Utövande musiker 2. Kompositör 3. Arrangör. Bara på punkt 1 har han några som kan göra honom rangen stridig; Jan Johansson, Putte Wickman, Bengt Hallberg, Arne Domnérus, men det är de andra två kriterierna som gör honom så enastående.

Anders Baudin, Växjö

Saxspel i varggränsen

Lyssna på vår tenor- och barytonspelande medlem Mikko Toivanen i Kuopio Finland.

Intervju med Pontus Wiklund

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pontus Wiklund, 20-årig student på Kungl.Musikhögskolan, om Gullins kompositioner

För det musikaliska inslaget vid LarsGullinsällskapets årsmöte 3 mars i år stod en kvintett 20-åriga studenter från Kungl. Musikhögskolans jazzlinje. Gruppen leddes av Pontus Wiklund som själv spelar piano.

En dag i början på juni träffade jag Pontus för en liten pratstund om gruppens förberedelser och tankar inför konserten med musik av Gullin. Pontus sa inledningsvis att han hade växt upp i en musikalisk familj i Gävle med jazz som ett väsentligt inslag och att han gått på Vasaskolans jazzlinje i hemstaden. Två äldre bröder introducerade honom i jazzen och han fick höra inspelningar med bl. a. Jan Johansson och Lars Gullin. Pontus hade hört lite om Gullins kanske mest kända komposition ”Danny’s Dream”. Det var ungefär det Pontus visste om Gullin när han fick uppdraget att leda gruppen inför årsmöteskonserten på Kungl. Myntkabinettet.

Kunskapen om Gullin var ungefär densamma för de övriga som bestod av Emma Josephsson baryton, Karl Wallmyr trumpet, Jonas Grumstedt bas och Andreas Pettersson trummor. De enda som tidigare spelat någon Gullinkomposition är Pontus och Jonas. Inför konserten lyssnade gruppen igenom c:a 50 Gullinkompositioner gemensamt och var och en fick därefter föreslå ett tiotal till framförande. När urvalet var gjort började man repetera och gjorde då upptäckten att de melodier som låter så naturliga och enkla var mycket mer komplicerade och svåra att framföra än vad de först hade tänkt sig. Pontus förklarade för mig att de underliggande harmonierna krävde mycket arbete att ta till sig men att det också gav goda möjligheter för improvisation och egna idéer och en fin inblick och kunskap om komposition på hög konstnärlig nivå. Detta i samband med att han läste om Gullins liv gav nya dimensioner till förståelsen om Gullins musik. Pontus uttryckte det så att Gullins musik lät ännu bättre då han fått kunskap om Gullins levnadsöde.

Repetitioner sattes igång och efter en tid hade musikanterna fått arrangemangen på plats. Stor hjälp hade gruppen av boken med Gullins kompositioner. Pontus är mycket förtjust i klangen som blir av trumpet och baryton och han fann verkligt bra skrivna stämmor för dessa två instrument. En av Gullins melodier som spelades på konserten var ”Silhouett”. Den hade Pontus hört Jan Allan spela och den gjorde sådant intryck att den ville han ha med på konserten. Den var inte helt enkel att få till då den innehåller så många musikaliska element och är uppbyggd nästan som en symfoni enligt Pontus. Arbetet inför konserten tyckte alla var ett fantastiskt tillfälle att få lära känna Gullins musik och ingen backade inför svårigheterna. Gruppen gjorde allt förarbete själva och tog inga råd från lärare.

Det var en stor upplevelse men lite nervöst att spela inför Lars Gullinsällskapets medlemmar med så stora kunskaper om Gullin. En höjdpunkt var att spela ”Danny’s Dream” med Danny själv närvarande. Pontus och de övriga i orkestern kände sig verkligen stolta då Danny gjorde tummen upp efter den låt som fått namn efter honom.

Slutligen vill Pontus säga att det som gjort störst intryck på honom är Gullins stora begåvning för komposition och att han önskar att det fanns en kurs på KMH i Gullins komponerande.

Torbjörn Sundquist, ledamot i Lars Gullinsällskapets styrelse

Lars 8

Oktetten Lars 8 spelar musik av komponerad och arrangerad av de svenska legenderna Lars Gullin, Lars Färnlöf, Lars Sjösten och Lars Werner. Framför allt Lars Gullin förde vidare ett musikaliskt arv baserat på ett nordiskt romantiskt tonspråk. Av bandets medlemmar har flera jobbat med ovanstående ”Larsar”.

Bandet låter sig hyras till spelningar för både privata sammankomster som till klubbar och andra hugade diggare. LARS 8 kan bland annat erbjuda en renodlad Lars Gullinkonsert med såväl välkända låtar som äldre originalarrangemang. LARS 8 kan även erbjuda dansmusik i storbandsstil med en utvidgad jazzrepertoar. För en närmare beskrivning av bandet och medlemmarna så kan man med fördel göra en visit på bandets hemsida.